sabatsår
Förlåt kära bloggisen för en liten humörsvängning, men känner att dom få som läser även min nya blogg lär få lära känna MIG på riktigt, kan inte bara visa upp min bra sida som andra bloggare kan/vill göra tyvärr..
Blir nog att jag får ta ett sabats år, kommer jag inte in på lillerud som mamma inte tror vill hon att jag tar ett sabats år med praktik och att jag läser upp ämnerna samtidigt. Har aldrig haft sån stor ångest som nu. Tårarna rinner konstant och jag ser ingen mening med livet eller framtiden för tillfället, alltså ärligt. Inte på ett ''jagvilltalivetavmig'' utan mer som ''vadkommerhända?'' Jag ser då ingen mening att gå klart nian, vill inte ligga efter ett år heller. Jag vill inget hellre än komma in på lillerud, där jag kan kombinera skolan med något kul. Jag vill inte ta studenten med 98erna. Vill inte ligga efter i livet. Nej jag vill inte. Vill inte få frågan nästa år '' vad går du för linje?'' oså går inte jag på nått.. Varför finns det inget som kan motivera mig? Finns det ens hjälp för sånna som mig? Börjar tvivla på det, för hjälp får jag, men det biter inte. Det är nått som bara gör så jag inte kan läsa på prov tex, som får mig att gå upp på mornarna.. finns ingenting. Vill bara vara hemma, med min häst. Vara med henne hela dagarna och skita i framtiden. Blir så jävla avundsjuk dom som går på plugglinjerna eller söker dit, för jag vill oxå vara en av dom. Som pluggar gärnet och får en helt jävla awesome framtid. Det kommer jag ju knappts få.
Kommer jag in på lillerud, lovar jag er att jag kommer kyssa allas fötter som finns sen att ska få toppbetyg som slutbetyg i tre år till. Lovar det. SNÄLLA KAN JA BARA FÅ KOMMA IN DÄR?
Kommentarer
Trackback
