Jag är van, jag är van att bli behandlad som ett andra handsval. Jag har aldrig tillhört det gänget som jag alltid räknas med i. Utan det är alltid: ska vi dra in till stan? oså kommer ja där ooch bah: får ja bli med eller?

 

ÅH blir så ledsen, ärligt alltså. Det blir aldrig bättre, ibland skulle det vara skönt att bara försvinna från allt och alla, alltså jag orkar ens inte med mig själv. Vad är det med mig? såhär har jag aldrig varit förut. Jag har en sköld runt om mig, och såfort någon kommer nära mig så vänder jag ryggen till. Jag är van att bli sviken, men det är mitt sätt att försvara mig själv när jag känner att nån verkligen bryr sig om mig, för jag är alltid van i slutändan att bli sviken och det gör så ont i mig. När någon verkligen bryr sig om mig och jag öppnar hela mitt hjärta för den personen, det är då jag blir sviken. Det är då jag blir buttad ner till botten.

 

Jag är för snäll, jg ställer upp för alla, men vad får jag tillbaka? vem kan jag ringa DET samtalet när de behövs? Vem är det som åker till mig mitt i natten om jag mår så dåligt så jag inte orkar va ensam? ÅH. Jag är bara en komplicerad människ som ingen i slutändan orkar med. 

 

Nej, får ta mig samman. Har världens bästa vänner och vet att dom inte sviker mig, dom hjälper mig och finns alltid där för mig. MEN r så trött på att vara snällast i världen och ställa upp för alla.