Ikväll brast det. Alla mina känslor som jag hållt inom mig sen juni bara forsade ut. Tillslut visste jag inte vad jag grät över. Man har sånna stunder. Men det suger. Jag gråter aldrig, men när jag väl gör det, så går det aldrig och sluta.

Jag vet inte vad för fel jag gör hela tiden. Hinner inte ens blinka utan nått ska gå snett. Jag vet inte, men så är det med mig tydligen. Ingen har inte hört av sig hela sommaren, eller jo. Klar det har, vad är det jag säger. Saknar jolin till månen och tillbaka, om knappt det. Kommer ens inte ihåg när det var vi prata sist.. Skärpning asså. (;

Saknar två människor oxå. Som jag inte har nån kontakt alls med. Kanske lika samma men tomt är det.

Har nog flera hål i hjärtat, men ingen kan laga det förutom jag. Så längre jag har min häst och underbara vänner som accepterar mig för den jag är och mina brister så klarar jag mig fintfint. Men vägen till toppen är lång. Men jag klarar det. Jag klarar allt.