Folk tror jag skiter i skolan. Men nej, jag gör inte det. Har skitit i skolan EN gång och det var förra året då allt var fan skit. Men jag kom tillbaka på egna ben, gjorde proven, omproven och läste på allt man skulle göra. Fick slutbetyg i allt utom två grejer. Visst låter det Lätt va? Nej.

Det ligger så mycket bakom allt. Alltid är det mig, den svagaste som folk har gått på och bara knuffat undan åt sidan. Lärare som sagt inför klassen mina resultat på prov, möten med mentorer som är dumma i hela huvudet och folk som inte vill inse grejer. Allt detta spelar som en film i mitt huvud varje dag jag sitter i skolan och ska försöka läsa eller skriva något. Det är så frustrerande och inte kunna läsa en mening utan att ha nått annat att tänka på. Folk tror jag ger upp, men grejen är att jag gör inte det. Jag kämpar som bara fan för att få betyg men det slutar med massa omprov eller sträck i betygen. Visst, jag kanske kan kämpa ännu mer. Men när man kämpar för livet varje dag och märker att det inte hjälper nått.. Det är då allt låser sig i huvudet och envisheten tar över. Jag ger inte upp, varje gång jag får den tanken ger jag mig själv en knuff för att börja gå i rätt rikting. Men jag snubblar på vägen. Jag har inget att motivera mig för när jag ända sen 7an ( kanske ännu längre bak) fått lära mig att man bara ska sitta av lektionerna om man inte klarar av det man gör och ta emot skiten folk ger en, vad gör man då? Man kan inte bara komma 3 år försent och plötsligt röra om allt i grytan. Det blir helt insane i hjärnan och det är då ingenting går fram. Det är nog ingen som riktigt förstår min relation till skolan, så dom flesta tror jag skiter i den när jag kämpar varje dag. Det är inte roligt att höra. Det är heller inge roligt att höra varje morgon " jag blir galen på detta, det finns ingenting som får henne att gå upp." Nej det finns ingenting. Ni tror ni förstår, men grejen är. Ni förstår ingenting.

Tack för ni försöker iaf. Betyder mer än ni nånsin tror.