seriöst, hatar och känna denna känslan, seriöst. Känns som vilken dag som helst kommer nån sanning fram IGEN som jag INTE vill höra och kommer bryra ihop totalt. Just nu vill jag bara till Mikaela, och prata medans tårarna rinner. Känns alltid bra efter jag snackat med henne, men vet inte om jag orkar. Vill bara sova. Känns bara fel allting. Alla förväntar sig något av mig, men vad förväntar jag av mig? ingenting. Just nu förväntar jag mig av mig själv att jag tar mig in på gymnasiet men inget annat. Vill bara ha sommar, och kunna umgås med hästarna, inga telefoner, inga klockor utan bara vara själv.

 

Känslan att känna sig ovärd, oälskad och bortglömd.. den slår ju allt. Ellerhur? not. Hah, nej nu får jag ta och ge mig. Ge dig johanna, på dirren. 

 

Ska ut, kolla på film och hoppas på att jag vaknar med ett leende på läpparna. I morrn, heldag i stallet med mitt lyckopiller. Ja, mitt liv har även ljusa stunder, vilket min häst är alldeles perfekt för! Nu blev jag på bättre humör, för viktor skreeev, hihi så roligt och mobba han lite.