Är så trött på när personer visar mig varför jag inte ska lita på dom. Blir så ledsen. Aja, life goes on.

 

Just sånnahär dagar är jag trött på att vara jag, jag vill testa för en dag och vara en annan person, bara en dag. För och se om mitt liv inte är så världelöst som jag kan känna ibland. Men det är bara ibland, för mitt liv kan vara rätt så tämle bra ibland oxå. Tex som jag har vääärldens bästa vänner, skojar inte. Ni kommer bara bli avundsjuka om jag snackar om dom ;) Visste ni att det är endast 4 st jag litar fullt ut på? En av dom lärde jag och känna när jag började i samma klass som henne i höstas. Hon har verkligen bevisat att jag kan lita på henne, du vet vem du är. <3Sen har jag dom tre andra som jag har känt länge och aldrig har svikit mig på nått vis. Älskar er.

 

Sen har jag underbara vänner också som jag älskar lika mycket! Får mig alltid på bra humör - ni vet vilka ni är ni med.

 

Sen har vi personer jag inte är vän med idag. Saknar dom så sjuktligt mycket. Men det finns andledningar till varför vi inte är vänner. Dock tar det hårdast när en vän man känt hela livet och varit bästisar i alla lägen inte är vän med. Vi växte nog ifrån varandra, jag är sjukt ledsen för det, för jag saknar dig sjukt mycket. Även fast du kanske inte saknar mig, så är man inte mer än människa. Man ska kunna erkänna sina brister, fel och berätta när något inte känns bra osv. Så jag säger det rakt ut, jag saknar dig, och saknar dig och saknar dig. För nu har jag ingen jag kan ringa upp mitt i natten och prata med och prata om gamla barndomsminnen, eller va vi gjorde under sommaren, eller berätta vad som har hänt i våra liv osv. Eller jo, det är klart jag har det. Men hon, just den människan var VERKLIGEN som en syster i minst 13 år av mitt liv, folk trodde ibland att vi var syskon, på riktigt. Menmen, jag tänker inte vänta på samma plats, utan jag går vidare för varje dag som går. Även om det är en liten bit av mig som slits sönder varje gång vi inte ens hälsar på varandra. 13 år av vänskap bort i soptunnan. Ibland är jag glad att det hände, för vi mådde inte bra av varandra på slutet. Vet att du inte mår bra, och du mådde nog inte bättre av mig. Ska inte skylla allt på mig nu heller, för du gjorde lika mycket tillbaka, men det är inte bara ditt fel, lika mycket mitt som ditt och det vill jag att du ska veta att det inte bara är ditt fel. Men ibland, som just nu, känns det bara pissigt. Man vill bara sova och vakna upp och tro att allt är bra. MEEEEN, lifes goes on somsagt. Blir lättare för varje dag och snart går jag ur skolan och då kommer vi inte träffa varandra så ofta och då kommer det nog inte kännas lika hemskt efter ett tag. Jag är glad för att du har hittat vänner du känner dig trygg med, och kommer alltid vara glad så länge du är glad, och ledsen när du är ledsen. 

 

Patetiskt inlägg av mig, men kände att jag behövde skriva av mig, passar det inte det jag skriver, så stick då. Ber er inte och läsa om det inte passar. Inget 'jag mår dåligt inlägg' heller för den delen. Utan ' jag är gladledsenupprivadavminnenochsamtidigtlyckligpålivet' fattar ni? 

 

detta är mitt lyckopiller