Jag gjorde det. Jag snavade vid mållinjen. Jag föll och jag har ännu inte orkat resa mig upp. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, vad vill jag bli när jag blir stor? Vet inte, framtiden skrämmer mig rått så mycket. Mänskligheten idag skrämmer mig mycket. Folk som ljuger, folk som beskyller oskylldiga för nått dom inte gjort, folk hänger ut andra på internet, skitsnack.. Nej, jag vill inte. Jag vill heller inte känna känslan '' jag lyckades nästan'' jag VILL känna '' JA! jag lyckades'' Men nej, som det ser ut idag, så är det alltid någon som buttar mig, precis när jag ska sätta foten på mållinjen, precis.

 

Men jag ger inte upp, jag vet vad jag håller på med, jag vet exakt vad som kommer ur min mun. Jag står för det jag säger har alltid gjort, kommer alltid och göra. Men, jag förstår inte när folk väljer och ljuga. Visst, en liten nödlögn är alltid bra å ha. Men att ljuga om stora grejer, förstår inte grejen. Tror inte jag vill förstå det heller. Tur att sanningen alltid kommer fram tillslut.

 

Den dagen jag kommer över den mållinjen, den dagen är då jag börjar mitt nya jag. För jag trivs inte med varken mig själv, människorna i min omgivning och min kropp. Tur jag har mina underbara vänner som är bäst. Älskar er.