Vill bara säga att jag älskar mina vänner sjukligt mkt. Man vet alltid vad man har men aldrig när man jan förlora det ❤
Förlåt kära bloggisen för en liten humörsvängning, men känner att dom få som läser även min nya blogg lär få lära känna MIG på riktigt, kan inte bara visa upp min bra sida som andra bloggare kan/vill göra tyvärr..
Blir nog att jag får ta ett sabats år, kommer jag inte in på lillerud som mamma inte tror vill hon att jag tar ett sabats år med praktik och att jag läser upp ämnerna samtidigt. Har aldrig haft sån stor ångest som nu. Tårarna rinner konstant och jag ser ingen mening med livet eller framtiden för tillfället, alltså ärligt. Inte på ett ''jagvilltalivetavmig'' utan mer som ''vadkommerhända?'' Jag ser då ingen mening att gå klart nian, vill inte ligga efter ett år heller. Jag vill inget hellre än komma in på lillerud, där jag kan kombinera skolan med något kul. Jag vill inte ta studenten med 98erna. Vill inte ligga efter i livet. Nej jag vill inte. Vill inte få frågan nästa år '' vad går du för linje?'' oså går inte jag på nått.. Varför finns det inget som kan motivera mig? Finns det ens hjälp för sånna som mig? Börjar tvivla på det, för hjälp får jag, men det biter inte. Det är nått som bara gör så jag inte kan läsa på prov tex, som får mig att gå upp på mornarna.. finns ingenting. Vill bara vara hemma, med min häst. Vara med henne hela dagarna och skita i framtiden. Blir så jävla avundsjuk dom som går på plugglinjerna eller söker dit, för jag vill oxå vara en av dom. Som pluggar gärnet och får en helt jävla awesome framtid. Det kommer jag ju knappts få.
Kommer jag in på lillerud, lovar jag er att jag kommer kyssa allas fötter som finns sen att ska få toppbetyg som slutbetyg i tre år till. Lovar det. SNÄLLA KAN JA BARA FÅ KOMMA IN DÄR?
Finns det någon som kan leda mig fram
Ge mig skäl till att tro att min dröm kan bli sann
Finns det någon som kan höra min röst
Som kan hjälpa mig lätta stenen från mitt bröst
Inga tårar tränger igenom mitt skal
Men jag undrar ibland om jag är dömd från start
Finns det någon som kan leda mig fram?
Skärp dig nu johanna. Du kan bättre än såhär. Vad hände med löftet du lovade dig och dina nära å kära under jullovet? Att du skulle sköta skolan fullt ut och ha perfekt närvaro. Vad hände på vägen? Det gick i tre veckor men snart är du där igen. På botten.
Tjaa, det som händer är att jag är extremt skoltrött. Vet ärligt inte hur jag ska kunna motivera mig igenom dom sista månaderna. Helst av allt vill jag bara sova och aldrig vakna upp. Jag vet inte vad för linje jag egentligen vill gå för det är ingen jag vill gå som finns här i torsby. Måste anpassa mig efter min häst. Jag är ju snart där igen, att jag sover igenom mig dagarna fast jag inte är trött, att jag åker hem 24/7 pga magvärken och oron jag har dygnet runt. Jag vill bara hitta nått som motiverar mig. Jag vill bara ha EN dag i veckan jag kan spendera all min tid åt min häst, där jag faktiskt bara kan slappna av. Jag stressar igenom mig varje dag och min kropp håller på att ta stryk snart. Nej skärp dig johanna, ta dig samman. Finns folk som har det värre än dig. Just ja, islam grejen, har jag haft en veckas lov på mig att göra den? Ja. Har jag gjort den? Nej.
Jag blir galen.
